Deppiga tankar

Just nu känner jag mig lite ledsen, men inte av personliga själ. Det häder så mycket överallt just nu och då tänker jag inte ta upp krig och ekonomisk elände...

Hörde nyss om en kvinna som hastigt blivit änka. Mannen var 37.
Svärföräldrarnas granne ligger inlagd med cancer. I onsdags hittade svärmor hennes man på golvet. Han hade fått en hjärnblödning. Så nu ligger båda på varsitt sjukhus och svärföräldrarna tar hand om deras hund.
Bästa vännens mamma har cancer och mår dåligt...

Detta får mig att fundera över livet och hur fort allt kan förändras. Har ju erfarenhet av hur euforisk glädje kan vändas till det motsatta. När vi väntade tviullingar och livet var helt underbar. Sen fick vi i gravidetsvecka 30 veta att ena barnet troligen saknade stora hjärnan och att hon inte skulle överleva förlossningen. Det går inte att beskriva den oerhörda sorg som drabbade oss då och rädslan för att nåt skulle gå snett så att vi förlorade även det friska barnet. För vår del har det ju sen bvlivit en solskenshistoria...

Men just nu går tankarna till änkan. Att förlora sin livskamrat, den man valt att leva med. Hur går man vidare. Folk klarar det, jag vet, men vilken oerhörd sorg hon måste bära på.

Det är inte helt ovanligt med skillmässor hos familjer med handikappade barn. Klas och jag diskuterade detta för nåt år sen, inte att skilljas utan hur det skulle vara. Om livet är tungt mellan varven när man är två, hur ska det då inte vara om man blir själv, att inte ha den andra att dela glädje och sorg med, att kunna prata med någon som förstår, att kunna vara sur och den andra förstår. Oftast mår den ena lite bättre än den andra då det är tungt. Vi bär varandra.

Usch vad dystert detta blev. Nu ska jag försöka skaka av mig dessa känslor och möblera om på ovanvåningen. Vi har fått en, begagnad, 50 tums bakprojektor TV till Kaisa, som ska få plats där uppe. Så nu går jag över till materiella ting istället...