Har fått en hel del svar på annonsen om Ebba. Det är verkligen inte lätt att gallra ut vem som kan tänkas vara den bästa för vår hund. Ställer frågor och ställer följdfrågor och tappar spekulanten på vägen. Jag är kräsen. Hittar jag inte ett passande hem får hon stanna här. Vill ju verkligen känna att hon får det bättre. Förstår inte eventuella köpare det så ska de heller inte ha henne. Har en som känns lite mer intressant, så får se om jag hör något mer därifrån. Samtidigt börjar det kännas tungt. Får dåligt samvete bara jag tittar på lilla Ebba. Men så är det. Jag tycker så mycket om henne, men ändå känns det inte rätt. Knepigt detta.
Nu var Lexi och hämtade sin bebis och la under matbordet, TV-kanaldosan. Har aldrig hänt att hon gjort det när jag sett på förut. Vad försiktigt hon lade den mellan tassarna. Ja, hon är för skön. Tänk att det började med så mycket problem med henne och andra hundar och idag funkar det hur bra som helst. Och det är konstigt detta med att Lexi från början känts som vår hund, som en i familjen, medan det aldrig riktigt känts på samma sätt med Ebba, trots att hon kom till oss som valp. Missförstå mig rätt. Vi älskar Ebba, hon är en jätte härlig hund. Men det har hela tiden känts som jag inte räcker till, eller inte hela tiden men sen dryga året tillbaka. Kan ju ha att göra med att Jossan inte mått bra senaste året. Det har blivit för mycket av allt. Feber hit och dit och allt annat. Samtidigt börjar jag ett nytt jobb. Och det har jag i och för sig aldrig ångrat. Även om en och annan höjde på ögonbrynen när jag valde att börja jobba utanför hemmet trots att jag kunde ha fortsatt som assistent åt Josefin. Jag har världens bästa jobb. En chans i livet att få ett sånt erbjudande. Och det är stimulerande att komma hemifrån. Så jag mår mycket bättre, men Ebba trivs inte lika bra...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar